Bye, bye Baltimore

Baltimore är på väg tillbaka, säger dom som tror sig veta, typ borgmästaren och kanske någon till. Det är svårt att hålla med: efter fyra dygn i stan undrar jag hur livet här tedde sig förut i såna fall – fjolårets brottsstatistik var den dystraste på länge och polisens interaktiva brottskarta är spännande. Baltimore är ett typexempel på en amerikansk storstad där medelklassen på 1970-1980-talet flyttat ut till förorterna och de fattiga – läs färgade – blivit kvar nära centrum.
Det är länge sen stadens stolthet Babe Ruth höll stadsvapnet högt.
Jag kom hit för en konferens, men ville inte bo på samma hotell där mötena hölls. Istället hittade jag ett annat ställe, 1870 Guest House där gatorna Lombard och Stricker korsar varandra, med utsikt över Union Square Park.
Fotografierna på nätet motsvarade verkligheten. Dana och Frank Trovato har ett fint litet gästhem inrett med antikviteter, spetsgardiner och ett romantiskt 1800-talsskimmer över hela lägenheten. Visserligen överdriver deras hemsida något -- Baltimores pittoreska hamn ligger på gångavstånd om man är beredd att trava i 35 minuter genom suspekta kvarter -- men annars är allt bra. Hjärtligare mottagning får man leta efter, även om Frank verkade smått förvånad över att någon alls hittar fram.
Och var käkar man då? Gå ut med Hollins så kommer du till en trevlig italiensk restaurang, och bry dig inte om folk, det är helt säkert att röra sig här, var Franks råd.
Hollins är en gata med förspikade fönster på vartannat hus, och dörrar gjorda av fanerskivor. Även om man faktiskt tror att Baltimore är på väg tillbaka så är utbudet av extremt billiga (läs urblåsta) lägenheter ändå väldigt stort. I varje gathörn ligger en sprit- och tobaksbutik, köpsuget tycks vara väldigt fokuserat, och inne i butikerna är försäljarna väl skyddade av plexiglas och snurrdiskar – lägg pengarna på plattan så vrider de runt ett plexifönster och sätter varan på plattan.
Kanske tolkade jag allting fel, det är inte mot rån utan dålig andedräkt de skyddar sig.
Nästa kväll hittade jag en utmärkt vietnames, Baltimore Pho (catfish i karamellsås rekommenderas), med en ägare i väst och färggrann slips som mest verkade driva sina anställda till vansinne med att dricka husets sprit och ragga kvinnliga kunder när han inte pratade med kompisarna i mobilen.
Vi önskade varandra tack och godnatt. Tidigare på dagen hade jag lyssnat på en FBI-agent som berättade att två poliser från Baltimore hade åkt fast för att stjäla heroin och pengar av knarkgäng, för att själva sälja grejerna vidare. Så när en polishelikopter satte sökarljuset mitt i ansiktet där jag gick på Hollins blev jag inte särskilt förvånad. I Baltimore kan allting hända. Helikoptern snurrade runt varv på varv medan polisbilar stod på span i alla gathörn. I det skedet promenerade jag lugnt vidare, utan att fråga någon förbipasserande vad som eventuellt är på gång -- och ärligt talat kändes det ganska skönt att veta att Finnairplanet från New York går nästa dag.
När jag skriver det här hör jag fortfarande sirenerna tjuta och polishundarna skälla.
Bye, bye Baltimore – stadens berömda akvarium ska jag se nästa gång.

Bilen att sukta efter

Inga utsläpp och 0-100 på sex sekunder. Dessutom ser den ju så läcker ut. I dag fick jag bekanta mig med hybridbilen Fisker Karma, en kärra betydligt häftigare än Tesla, som mest liknar en Smart. Och Fisker verkar vara billigare.
Dansken Henrik Fiskers skapelse hittade jag på en parkeringsplats i Palo Alto.
Eco-chic har fått en helt ny innebörd.

Ekorrar och hemlösa

Palo Alto, hjärtat i Silicon Valley, är en sömnig småstad med 60 000 invånare och nattlivet kring University Avenue är ungefär lika häftigt som Mariehamn i januari. Det är en välmående håla – inte en ”For Sale” skylt så långt ögat når - och närheten till Stanford-universitetet gör att villabefolkningen med sin medelinkomst på +250.000 dollar blandas med studerande.
På staketet i trädgården vid huset där jag bodde lekte ekorrarna tafatt på morgnarna och fåglarna sjöng.

Eländet var ändå inte långt borta. På andra sidan planket, nere vid bäcken East Creek, bodde folk under plastskynken. Palo Alto är en segregerad stad liksom så många andra ställen här: East Palo Alto, dit de flesta mörkhyade och mexikaner är förpassade, är rena slummen – sen början av 1980-talet har närmare ettusen personer mördats där.

Sen blev det flytt in till Pine Street i San Francisco, en av mina favoritstäder: vacker, bra klimat, hyggliga människor, fenomenala restauranger. Men med ett stort minus: gatubilden i delar av stan domineras av hemlösa. Värst är det i kvarteren ner mot Taylor och O´Farrell, där råder rena tredje världen stämningen.
Och knarket är närvarande överallt.
Första kvällen i nya bostaden bestämde jag mig för att utforska nattlivet och baren Kimo´s nerför gatan visade sig ha levande musik. Fyra band för sex dollar (bra ställe, rekommenderas). Efter One Man Banjo och Barnstormers – från Alabama – blev det dags för Deathat, en kvinna som spelade xylofon och en kille på bas. Det var finstämt, hon sjöng lite som Bjork och det hela var väldigt udda. Men: Mitt i en låt rusar två poliser in och släpar ut en av gästerna, musiken fortsätter, ingen reagerar.
Killen i baren bara rycker på axlarna: Crazy dude on drugs, säger han och det är inget mer med det.

Ändå känns det relativt säkert att promenera hem sent på kvällen, inte minst för att polisen har kvarteren under specialbevakning. Statistiken visar också att det bor relativt många barnfamiljer i området, förvånansvärt med tanke på att det är sällan jag ser några barn.

Företagen skärper reglerna för bloggare

Tusentals företag uppmanar sina anställda att kommunicera med kolleger, kunder, samarbetspartners och medierna via bloggar, i synnerhet som allt fler tycker att kommunikation via e-posten börjar vara SÅ 90-tal.
Till de mest kända bland alla ”corporate bloggers” hör Microsofts Robert Scoble och Sun Microsystems chef Jonathan Schwartz (bilden).

Det här har hållit på i flera år, men nu börjar problemen dyka upp. Det handlar inte bara om risken för att affärshemligheter ska slinka ut, det kan bli andra obehagliga överraskningar. I USA har Cisco Systems hamnat i blåsväder sedan en av cheferna, Rick Frenkel som leder avdelningen för immateriella rättigheter, avslöjade att det är han som står för bloggen Patent Troll Tracker.

Juristen Frenkel har dragit ner byxorna på advokater som går till domstol med patentmål bara för att tjäna pengar, men efter att han valt att avslöja sin identitet står nu Cisco inför hotet att tvingas betala ett saftigt skadestånd. Två advokater i Texas anser sig ha blivit orättvist utpekade.

Patent Troll Tracker lades ner i februari, eller åtminstone är bloggen inte öppen för utomstående. Samtidigt meddelar Cisco att man ser över reglerna för sina egna bloggare, och kräver att de berättar var de jobbar ifall de skriver om något där arbetsgivaren har intressen.
Enligt Cnet har få företag överhuvudtaget regler för vad de anställda får skriva i sina bloggar, och finns något nedskrivet varierar praxis: somliga kräver inte att man uppger sin identitet, andra tycker det är ok att vara anonym.
I Finland har politikerna länge varit aktiva i bloggsfären, men företagsbloggandet ligger fortfarande i sin linda, även om exempelvis Nokia tillåter de anställda att lägga ut privata funderingar. Ett dussintal har uppenbarligen ledningens välsignelse eftersom de är länkade till Nokias hemsida. De två mest intressanta är trendkänslige Stephen Johnston som leder Nokias Internetstrategi, och Ari Jaaksi, som sköter kontakterna till ”open source” samfundet.
Än så länge får vi vänta på Olli-Pekka Kallasvuos blogg.

Men hur ärliga är företagsbloggarna?
Forbes-journalisten Dan Lyons tycker det mest handlar om marknadsföring och corporate bull. Lyons, som jag träffade på en konferens häromdagen, skriver en av USA:s mest lästa bloggar, The Secret Diary of Steve Jobs. Lyons beskriver excesserna i Silicon Valley ur Applechefen Steve Jobs perspektiv, eller som om Jobs själv hade skrivit bloggen. Lyons berättar att han framförallt inspirerats av den brittiska satirtidskriften Private Eye. Lyons blev avslöjad av New York Times i fjol, men njuter fortfarande av att kunna beskriva IT-världen med de absurda berättelser den är värd. Läs min artikel om The Fake Steve Jobs här.

Iphone mot Blackberry – USA mot Kanada

Amerikaner som behöver en handdator för avancerat bruk i jobbet köper en Blackberry från kanadensiska RIM, eller en Palm, med kontor i Sunnyvale här intill. Nokias jobblurar som N95 hamnar långt ner på listan. Communicator? Never heard of.

Motorola är visserligen fortfarande stort inom mobiltelefoner på den amerikanska marknaden, men efter att folk förlorade intresset för ännu en modell av Razr har firman tappat greppet.
Det är där iPhone från Apple kommer in, som ”the real American phone”.

Hype? Tja. Läs ansedda New York Times där David Pogue uppmanar alla som tvivlar på Steve Jobs skapelse uppmanas ta en lång semester – varför inte ett halvår i nationalparken Serengeti i Tanzania.
Visst har Pogue rätt, till en del.
Häromveckan lanserade Steve Jobs en ny uppsättning verktyg som Apple hoppas ska få skeptiska IT-avdelningar våga ta i bruk iPhone som företagstelefon. Det är en stor nisch i USA. Hittills har det varit bökigt och osäkert att använda företagets e-post i Apples telefon, men från och med juni erbjuds support för Microsofts Exchange-server, som används av många företag för att hantera e-posttrafiken på ett säkert sätt. Det ska också bli möjligt att på distans radera innehållet i telefoner som stulits eller försvunnit.

Apple har de senaste månaderna delat ut hundratals gratistelefoner till lokala företag som Genentech och institutioner som Stanforduniversitetet. Jobs säger att responsen bland de anställda varit positiv.

Frågan är om de lösningar som nu erbjuds tillfredställer alla. Ett problem är att SIM-kortet i iPhone fortfarande är låst av operatören AT&T, vilket tvingar användaren att ty sig till ett enda nätverk. (Förra veckan dök det upp en nyhet om att hackers lyckats lösa 2.0 koden och låsa upp telefonen.) Där finns heller ingen WIFI-funktion och därmed är VOIP (telefonsamtal över nätet) uteslutet. Och den 3G-telefon som har utlovats under andra kvartalet syns fortfarande inte till. Bluetooth och video är bara att drömma om.

Att övertyga företagen om att ta i bruk iPhone var kanske Steve Jobs viktigaste uppgift, men för flertalet av åhörarna – inbjudna analytiker, journalister och bloggare – var den efterlängtade nyheten hur Apples programvara för att göra applikationer för iPhone kommer att se ut.

Apple lanserade något som kallas SDK (software development kit) för utomstående som vill skriva programvara för telefoner. För 99 dollar kan vem som helst ladda ner SDK och skapa nya funktioner for iPhone. Applikationer som Apple gillar kan säljas via Apples hemsida och då tar bolaget 30 procent av intäkterna. Det här kan innebära ett enormt lyft för de programvaruföretag som hittills har tvingats anpassa sina applikationer för en uppsjö av telefonmodeller.

För att ge nya företag en spark i baken ska Apple samarbeta med Kleiner Perkins Caufield & Byers om en riskkapitalfond värd 100 miljoner dollar som ska stöda startups med sikte på iPhone.
Det här, menar Pogue på New York Times, är den stora innovationen från Apple och den är ännu större än själva lanseringen av iPhone.Tyvärr är hela sanningen inte fullt så enkel.

När folk försöker ladda ner Betaversionens av SDK får de följande meddelande.

“Dear Registered iPhone Developer, Thank you for expressing interest in the
iPhone Developer Program. We have received your enrollment request. As this
time, the iPhone Developer Program is available to a limited number of
developers and we plan to expand during the beta period. We will contact you
again regarding your enrollment status at the appropriate time. Thank you for
applying.”

Folk är helt enkelt förbannade och det visar sig att Apple redan valt dom som har första tjing på att få utveckla applikationer.

Det intressanta med att följa Apple från företagets hemtrakter i Silicon Valley är att på nära håll få se hur Mac-samfundet agerar i en värld där ryktena rör sig med ljusets hastighet, Fortune refererar till bloggspalten MacRumors som hänvisar till uppgifter publicerade av MacScoop och så vidare.
Philip Elmer-DeWitt Från Fortune har bevakat Steve Jobs ända sedan 1982. Hans varning är att kommer man för nära Jobs hamnar man in i ett ”reality distortion field” där allt han säger framstår som sant. Det låter som en intressant teori.

Vill man läsa mera om Mac fans och den verklighet de lever i finns det en rolig artikel här: konflikten mellan dem och andra datoranvändare jämförs med Israel-Palestina.

UPPDATERING: Häromdagen kom några nya uppgifter om planerna för nästa version av iPhone. Det talas om en lansering av 3G-versionen i juni. Den är värd att vänta på.

Uppladdning för protesterna

På onsdag har det gått fem år sen kriget i Irak startade. Här i Kalifornien är förberedelserna för protesterna i full gång. Alla från 91-åriga Marian Bush från ”the Raging Grannies” till minsta unge kommer att delta i protestmarschen som väntas stoppa all trafik i San Francisco. Bland Bay Areas sju miljoner invånare är motståndet mot kriget massivt, men ganska osynligt, förutom i universitetsstaden Berkeley där Code Pink-aktivisterna försöker stänga ett rekryteringskontor för armén.
Det sorgliga är att Irak-kriget har förvandlats till vardag och håller på att försvinna från nyheterna i tv, istället handlar allt om presidentvalet, men varken Clinton eller Obama verkar heller vara beredda för ett snabbt återtåg från Bagdad.

Dåren på Wall Street

En av mina favoriter på amerikansk tv har i flera år varit Jim Cramer, som jag bara träffat en gång personligen, på The Street.coms redaktion i New York. Då höjde han Nokia till skyarna och det var ju kul.

Fast det är inte många minuter jag orkar med Mad Money på CNBC, takten är alltför hög och hjärtattacken är lika nära varje gång när han vrålar, illröd i ansiktet. Cramer lever upp till sitt rykte som ”the Mad Man of Wall Street”. Hans favorit hatobjekt är Fed-chefen Bernanke. Här är ett bra exempel på Cramers framfart på You Tube. Det är många som tar Cramer på fullt allvar, trots att man ska placera i underhållningsbranschen snarare än inom den seriösa ekonomijournalistiken.
Cramers aktietips är minst sagt otillförlitliga, vilket knappast skiljer honom från någon annan som försöker spå börskurserna (se Erik Lidéns doktorsavhandling från Göteborgs universitet). Ännu i början av år 2000 påstod Cramer att Internetaktierna är de enda man kan lita på.
Men man förlåter honom gärna eftersom Jim Cramer bevisar att stalltipsen på börsen närmast har underhållningsvärde. Och tittare har han i massor, trots kritiken.

Här är en intervju som the Guardian gjorde nyligen med mannen.