Palo Alto, hjärtat i Silicon Valley, är en sömnig småstad med 60 000 invånare och nattlivet kring University Avenue är ungefär lika häftigt som Mariehamn i januari. Det är en välmående håla – inte en ”For Sale” skylt så långt ögat når - och närheten till Stanford-universitetet gör att villabefolkningen med sin medelinkomst på +250.000 dollar blandas med studerande.
På staketet i trädgården vid huset där jag bodde lekte ekorrarna tafatt på morgnarna och fåglarna sjöng.
Eländet var ändå inte långt borta. På andra sidan planket, nere vid bäcken East Creek, bodde folk under plastskynken. Palo Alto är en segregerad stad liksom så många andra ställen här: East Palo Alto, dit de flesta mörkhyade och mexikaner är förpassade, är rena slummen – sen början av 1980-talet har närmare ettusen personer mördats där.
Sen blev det flytt in till Pine Street i San Francisco, en av mina favoritstäder: vacker, bra klimat, hyggliga människor, fenomenala restauranger. Men med ett stort minus: gatubilden i delar av stan domineras av hemlösa. Värst är det i kvarteren ner mot Taylor och O´Farrell, där råder rena tredje världen stämningen.
Och knarket är närvarande överallt.
Första kvällen i nya bostaden bestämde jag mig för att utforska nattlivet och baren Kimo´s nerför gatan visade sig ha levande musik. Fyra band för sex dollar (bra ställe, rekommenderas). Efter One Man Banjo och Barnstormers – från Alabama – blev det dags för Deathat, en kvinna som spelade xylofon och en kille på bas. Det var finstämt, hon sjöng lite som Bjork och det hela var väldigt udda. Men: Mitt i en låt rusar två poliser in och släpar ut en av gästerna, musiken fortsätter, ingen reagerar.
Killen i baren bara rycker på axlarna: Crazy dude on drugs, säger han och det är inget mer med det.
Ändå känns det relativt säkert att promenera hem sent på kvällen, inte minst för att polisen har kvarteren under specialbevakning. Statistiken visar också att det bor relativt många barnfamiljer i området, förvånansvärt med tanke på att det är sällan jag ser några barn.
