Bye, bye Baltimore

Baltimore är på väg tillbaka, säger dom som tror sig veta, typ borgmästaren och kanske någon till. Det är svårt att hålla med: efter fyra dygn i stan undrar jag hur livet här tedde sig förut i såna fall – fjolårets brottsstatistik var den dystraste på länge och polisens interaktiva brottskarta är spännande. Baltimore är ett typexempel på en amerikansk storstad där medelklassen på 1970-1980-talet flyttat ut till förorterna och de fattiga – läs färgade – blivit kvar nära centrum.
Det är länge sen stadens stolthet Babe Ruth höll stadsvapnet högt.
Jag kom hit för en konferens, men ville inte bo på samma hotell där mötena hölls. Istället hittade jag ett annat ställe, 1870 Guest House där gatorna Lombard och Stricker korsar varandra, med utsikt över Union Square Park.
Fotografierna på nätet motsvarade verkligheten. Dana och Frank Trovato har ett fint litet gästhem inrett med antikviteter, spetsgardiner och ett romantiskt 1800-talsskimmer över hela lägenheten. Visserligen överdriver deras hemsida något -- Baltimores pittoreska hamn ligger på gångavstånd om man är beredd att trava i 35 minuter genom suspekta kvarter -- men annars är allt bra. Hjärtligare mottagning får man leta efter, även om Frank verkade smått förvånad över att någon alls hittar fram.
Och var käkar man då? Gå ut med Hollins så kommer du till en trevlig italiensk restaurang, och bry dig inte om folk, det är helt säkert att röra sig här, var Franks råd.
Hollins är en gata med förspikade fönster på vartannat hus, och dörrar gjorda av fanerskivor. Även om man faktiskt tror att Baltimore är på väg tillbaka så är utbudet av extremt billiga (läs urblåsta) lägenheter ändå väldigt stort. I varje gathörn ligger en sprit- och tobaksbutik, köpsuget tycks vara väldigt fokuserat, och inne i butikerna är försäljarna väl skyddade av plexiglas och snurrdiskar – lägg pengarna på plattan så vrider de runt ett plexifönster och sätter varan på plattan.
Kanske tolkade jag allting fel, det är inte mot rån utan dålig andedräkt de skyddar sig.
Nästa kväll hittade jag en utmärkt vietnames, Baltimore Pho (catfish i karamellsås rekommenderas), med en ägare i väst och färggrann slips som mest verkade driva sina anställda till vansinne med att dricka husets sprit och ragga kvinnliga kunder när han inte pratade med kompisarna i mobilen.
Vi önskade varandra tack och godnatt. Tidigare på dagen hade jag lyssnat på en FBI-agent som berättade att två poliser från Baltimore hade åkt fast för att stjäla heroin och pengar av knarkgäng, för att själva sälja grejerna vidare. Så när en polishelikopter satte sökarljuset mitt i ansiktet där jag gick på Hollins blev jag inte särskilt förvånad. I Baltimore kan allting hända. Helikoptern snurrade runt varv på varv medan polisbilar stod på span i alla gathörn. I det skedet promenerade jag lugnt vidare, utan att fråga någon förbipasserande vad som eventuellt är på gång -- och ärligt talat kändes det ganska skönt att veta att Finnairplanet från New York går nästa dag.
När jag skriver det här hör jag fortfarande sirenerna tjuta och polishundarna skälla.
Bye, bye Baltimore – stadens berömda akvarium ska jag se nästa gång.